Au pair i Paris

på schemat och sen kanske (MED BETONING PÅ KANSKE)

en löptur efter det. Skulle må gott av det men mitt löpsug

har denna vecka varit spårlöst försvunnet och jag har haft

noll motivation till träning. Vanligtvis så försöker jag väl att

pressa mig själv lite mer och ta mig ut på de där träningspassen

i alla fall men denna vecka gick det bara inte. Så kan det vara

ibland och inget att gräma sig över i efterhand.

Onödigt att ångra och må dåligt över saker i efterhand egentligen,

samma sak med att oroa sig över saker i förhand. Vad leder

det till egentligen? Leva i nuet är mitt nya mantra. (OBS: Låter

som att jag är ett pro på det när jag skriver det så här. Detta

är så långt ifrån sanningen man kan komma. Att leva i nuet

är det svåraste jag kan ta på mig att göra. Men en utmaning

som för mig definitivt är viktig att klara för att må bra och som

säkert skulle vara bra för många andra att fundera över också!)