Au pair i Paris

Börjar känna mig hemmakär och mammig trots att jag faktiskt

flyttade hemifrån för tre år sedan och dessutom har bott ensam.

Men när man flyttar till ett annat land känns det annorlunda, då

kapar man många av de trygghetsband som man är van vid. 

Men jag är ju inte ensam, jag har redan vänner där och mina

vänner och min familj i Sverige är ju inte mer än ett telefonsamtal

eller en chattruta bort. Tack och lov för det. Tänk om jag levt för

bara tjugo år sedan, då hade Paris varit ännu längre bort från allt

jag har kärt. Lite bortskämd är man väl idag men tur är väl det,

så att jag vågar sätta mig på ett plan mot något helt nytt och främmande.

En helt vanlig torsdagskväll: